Här får inga chefer sabba vården

Söder om Uppsala ligger kommunerna Enköping och Håbo. Här finns Grannvård, ett företag som Mona Lindström har startat enligt en holländsk modell och som erbjuder hemtjänst och hemsjukvård integrerat.

Historien tog sin början 2005 då Mona Lindström lämnade Bålsta och sitt jobb som psykiatrisjuksköterska för Eindhoven i Nederländerna, där maken hade fått en ny tjänst. Den första tiden jobbade hon som hästskötare men efter två år kom längtan efter att jobba inom vården igen, och Mona Lindström tog tjänst i ett stort hemsjukvårdsföretag, först som undersköterska och sedan – när hon märkte att språket höll – som sjuksköterska. Men hon tyckte inte att kvaliteten på omvårdnaden var bra.

– Det var ut och in, nya brukare varje dag, du hade aldrig koll på vad du skulle göra där utan fick fråga brukarna. Och du visste aldrig när du skulle komma tillbaka igen.

Än värre blev det när organisationen fick en ny chef. En som gärna ville organisera om men som inte var vårdutbildad utan kom från bankvärldens datorskärmar.

– Hon började styra och ställa på det mest horribla sätt, hon hade väl aldrig sett en patient på vykort ens en gång, säger Mona Lindström.

Så när hon fick höra talas om företaget Buurtzorg, som betyder just grannvård på holländska, sökte hon – och fick – jobb där i stället.

– Det var som natt och dag. Det går inte att beskriva skillnaden!

Inga chefer. Självstyrande team med sjuksköterskor och undersköterskor som skötte allting både praktiskt och administrativt. All personal kände alla brukare och patienter väl, inte ens timvikarier gick över tröskeln till någons hem utan att först ha gått bredvid någon ordinarie. Schemaläggning, semesterplanering, konflikthantering, materialinköp – allt sköttes av och inom teamet.

Det är detta koncept som Mona Lindström nu har importerat till Sverige, med Buurtzorg i ryggen. Hon har fått draghjälp av företagets grundare, distriktsköterskan Jos de Blok, och hon längtar inte tillbaka till att jobba under någon som inte själv är en del av verksamheten.

– Chefen som inte kan arbetet kommer aldrig att lyckas.

Intresset från andra sjuksköterskor i Sverige är växande, säger hon.

– Det finns så många som kontaktar mig och säger att ”äntligen händer det någonting, vi är så less på att sitta här bakom datorn”.

Men arbetssättet passar inte alla. Det kräver mycket av personalen i termer av flexibilitet, pre­stige­löshet, samarbetsförmåga, förmåga att ta ansvar och att snabbt fatta egna beslut.

– Det vore katastrof för ett såhär litet team att ha någon som inte fungerar, säger Mona Lindström.

Lösningen heter provanställning i sex månader.

Grannvård fick avtal med Håbo kommun i december 2011 och i Enköping i juli 2013. Men förutsättningarna ser väldigt olika ut i de båda grannkommunerna. I Enköping kan företaget inte anlitas av den som behöver hemsjukvård men inte hemtjänst, renodlade hemsjukvårdspatienter tillfaller kommunen. Och i Håbo kan Grannvård bara verka som ett hemtjänstföretag, eftersom kommunen inte har konkurrensutsatt hemsjukvården enligt lagen om valfrihetssystem, Lov.

– I den här kommunen kan vi sjuksköterskor bara utföra sådant som kan delegeras till undersköterska, säger Mona Lindström.

Varje gång som hon vill göra någonting som ligger utanför undersköterskans ansvarsområde, till exempel fatta beslut om att ge kramplösande läkemedel för att häva ett epileptiskt anfall, måste hon först få grönt ljus från kommunens sjuksköterska som formellt är ansvarig.

Osmidigt och inte det bästa för patienterna, tycker Mona Lindström. Hon ligger på för att få till stånd ändring politiskt. Däremot ser hon inte någon personlig prestigeförlust i att hon som sjuksköterska då och då hanterar mat­lådor och svabbhinkar.

– Det kan ses som slöseri med välutbildad personal som går och städar, men det finns fördelar med det också.

Vilka då?

– Medan du städar kan du som sjuksköterska se saker som behöver åtgärdas, det kan vara möblering som inte är bra, mattor som ligger så att man riskerar att snubbla, sådana saker. Och så är helhetsbilden av människan i sin vardag viktig. Därför ska det aldrig vara bara ut och in, utan vi lägger alltid in tid för en pratstund i våra besök. Alltid.

Teamet i Håbo kommun består i dag av sju personer, varav två är sjuksköterskor. Det innebär att löftet om att minst hälften av personalen ska ha sjuksköterskekompetens, som står angivet i kursiv stil i företagets informationsbroschyr, inte uppfylls.

– Tyvärr. Det går inte. Det är vårt mål, men med de ersättningsnivåer som är i dag så har vi fått tumma lite på det, säger Mona Lindström.

Lönen för sjuksköterskorna i Grannvård är ungefär densamma som om de skulle ha varit kommun­anställda, säger Mona Lindström, och hon tror att undersköterskorna tjänar något mer hos företaget.

– Vi hoppas kunna få ekonomi så att vi kan erbjuda lite extra, för det krävs väldigt mycket av personalen här.

Ändå kan hon inte tänka sig andra arbetssätt.

– Det vore så kul att veta vad sjuksköterskorna som jobbar inom den vanliga hemsjukvården tycker. Är de nöjda med det sätt som de jobbar på? Eller finns det sjuksköterskor där ute som skulle vilja jobba annorlunda?

Grannvård har gått med förlust sedan starten.

– Om det inte blir skillnader i ersättningssystemet så måste vi fundera på andra vägar för att finnas kvar ekonomiskt. Kanske gå in som delägare i en vårdcentral, säger Mona Lindström.

Om primärvård, hemtjänst och hemsjukvård jobbade tillsammans skulle samhället ha mycket att vinna, anser Mona Lindström, som har mycket att säga om kommunala regler och ersättningssystem.

– Regeringen säger att vi måste höja kompetensen i hemtjänsten och hemsjukvården för sjukhusplatserna räcker inte till, äldreboendena räcker inte till, vi måste ändra system i Sverige för att sänka kostnaderna. Men det stämmer inte överens med hur kommunerna själva bestämmer.

SARA RÖRBECKER