Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag31.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Personnytt

Kulturer från två sjukhus smälts samman på Karlskoga lasarett

Publicerad: 9 Augusti 2002, 11:10

KARLSKOGA. 200 personer förlorade sina arbeten när Sjukhuset i Kristinehamn förra året upphörde att vara ett akutsjukhus. Dragkampen om de anställda kom främst att stå mellan Centralsjukhuset i Karlstad och det betydligt mindre Karlskoga lasarett, på andra sidan landstingsgränsen i Örebro läns landsting. 110 av de 200 som varit anställda i Kristinehamn valde Karlskoga.


Ronny Ahl är nöjd. Han har tagit plats i en stol i fikarummet som ligger i korridorens ände. Det är fackens korridor. Kommunal, SKTF och Vårdförbundet har sina expeditioner här.  - Jag är ju själv värmlänning, men den enes död den andres bröd, så är det ju. Stängningen i Kristinehamn har varit positiv för oss här i Karlskoga. Man kan väl säga att vi växt till att bli ett av Sveriges största små sjukhus, säger Ronny Ahl.  Han är Vårdförbundets representant på Karlskoga lasarett, biomedicinsk analytiker i botten, "fast det var länge sedan".  Det är inte bara en växande personalskara och fler medlemmar på ett expansivt sjukhus som gläder Ronny Ahl. De sjuksköterskor som lämnade Kristinehamn för Karlskoga tog i de flesta fall med sig sina gamla löner till den nya arbetsgivaren. Det innebar ett lyft för löneläget i Karlskoga, eftersom sjuksköterskor inom anestesi och IVA i Kristinehamn hade cirka 1 000 kronor mer i månadslön än kollegorna i Karlskoga.  - Det betyder att vårt lönegenomsnitt har höjts ganska rejält. Vi ligger nu en bit över sjukhusen i Lindesberg och Örebro, säger Ronny Ahl.  Det är den positiva sidan. Men att på bara några månader anställa 110 personer på ett sjukhus med sammanlagt runt 800 anställda har frestat på. Två sjukhuskulturer riskerade att kollidera. "Vi och dom"-tänkandet låg på lur.  - Det är klart att det var en stor omställning. Man jobbar inte riktigt likadant här som vi gjorde i Kristinehamn. Patienterna är inte desamma och arbetskamraterna är nya, säger undersköterskan Agneta Toll.  - De hade en stark undersköterskegrupp här, med många som hade arbetat länge. I början var det lätt att råka säga "men så här gjorde vi i Kristinehamn" när det blev diskussion om hur en uppgift skulle lösas, men efterhand har det gått bra att komma in i gänget.  Skillnad på julklapparna  Sedan ett år tillbaka arbetar Agneta Toll på allmänkirurgi avdelning 7, som har 37 vårdplatser. Här är 20 av de 59 anställda "kristinehamnare".  Agneta Toll tillhör den grupp som aktivt sökte sig bort från Kristinehamn innan stängningen av den avdelning hon arbetade vid var ett faktum. Hon ville fortsätta att arbeta på en kirurgisk avdelning och ville inte vänta på att bli erbjuden någon placering vid Centralsjukhuset i Karlstad av Landstinget i Värmland.  - Man blir lite anti mot Landstinget i Värmland, som vi har blivit behandlade där. De hunsade oss och det var alltid personalen som det skulle sparas in på i Kristinehamn. Och jag ville inte till Karlstad, säger Agneta Toll.  Julklapparna som hon fick från sin tidigare och sin nuvarande arbetsgivare i julas kanske visar på skillnaden i synen på personalen: En almanacka från Landstinget i Värmland, fem extra semesterdagar från Örebro läns landsting. Samtliga fast heltidsanställda vid Karlskoga lasarett fick fem extra semesterdagar som tack för att de ställt upp i det tuffa omställningsarbetet.  Storlek och avstånd fördelar  Trots skillnaderna i sjukhuskulturen hade Karlskoga åtminstone två fördelar framför Karlstad. För det första den geografiska närheten. Det är 2 mil från Kristinehamn till Karlskoga, 5 mil till Karlstad. Men även Karlskogas storlek, ett mindre sjukhus ganska likt det i Kristinehamn, anses ha varit till Karlskogas fördel.  Neddragningarna i Kristinehamn, som inleddes i februari 2001 när akutkirurgin upphörde och fortsatte under våren och hösten när flera vårdavdelningar stängdes och hela akutverksamheten lades ner, innebar att Karlskoga lasaretts patientunderlag på bara några månader ökade från 50000 till 90000.  Den stora osäkerheten rörde i vilken utsträckning patienterna som tillhört Kristinehamn skulle välja att söka vård i Karlskoga i Örebro läns landsting, jämfört med hur många som skulle söka sig till Karlstad och Landstinget i Värmland. Enligt uppskattningar som gjorts har runt 70 procent av dem som tidigare var patienter i Kristinehamn sökt sin sjukvård i Karlskoga.  I inledningsskedet innebar det kraftigt ökade patientflödet stora påfrestningar för sjukhuset. Men eftersom verksamheten vid Karlskoga lasarett hade bantats 1996 fanns mer eller mindre lediga lokaler att flytta in i när det blev dags att växa.  Att snabbt öka personalstyrkan och att få den att fungera var ett betydligt svårare problem. Men paradoxalt nog kan den tidvis svåra underbemanningen ha underlättat när de två personalgrupperna skulle smälta samman.  - Patienterna kunde ju lika gärna ha sökt sig till Karlstad istället. Men plötsligt smällde det till här och det bara strömmade in patienter. Vi sjuksköterskor var underbemannade på grund av vakanta tjänster. Att då få kompetenta operationssjuksköterskor från Kristinehamn var som en skänk från ovan, säger sjuksköterskan Lillemor Gustafsson.  Hon och Ulla-Britt Karlsson, avdelningschef och sjuksköterska, sitter på Ulla-Britt Karlssons expedition. Det luktar nytt från väggar och möbler och bara ett par rörstumpar i taket skvallrar om att detta för inte så länge sedan var ett lavemang- och sköljrum.  Ökad trivsel och bättre samarbete  Ulla-Britt Karlsson har 25 år bakom sig på Karlskoga lasarett och hade varit chef på en medicinavdelning innan hon som relativt nyutnämnd chef för allmänkirurgi avdelning 7 fick ansvaret i den pressade situationen för drygt ett år sedan.  För att undvika ett "vi och dom"-tänkande satte Ulla-Britt Karlsson upp ett antal mer eller mindre konkreta tumregler och målsättningar för avdelningen.  Överströmningen av personal skulle ses som en nystart för avdelning 7. Med så många nya i personalen fick argumentet för att göra på ett visst sätt aldrig vara "så har vi alltid gjort här i Karlskoga". Detta var, enligt Ulla-Britt Karlsson, speciellt viktigt eftersom det rörde sig om erfaren personal vars kunskaper inte kunde nonchaleras med så enkla argument. I stället gällde det att på olika sätt samla det bästa kunnandet och de bästa sätten att lösa uppgifter på från de båda personalgrupperna.  Ett allmänt mål om att bli bästa arbetsplats på Karlskoga lasarett ledde till en handlingsplan. Arbetet med denna, som delfinansierats med EU-medel och tagits fram i samarbete med studenter från Örebro universitet, inleddes i januari och ska fortsätta i minst tre år.  Personalenkäter har vaskat fram de frågor som de anställda anser vara viktigast för att arbetsplatsen ska fungera bra. Därefter har personalens syn på hur bra avdelningen ligger till inom de olika områdena mätts.  De utvärderingar som hittills gjorts visar på en ökad trivsel och allt högre betyg bland annat när det gäller hur samarbete och kommunikation mellan de anställda fungerar på avdelningen.  - Hela det gångna året har varit en stor utmaning för mig som chef. Det svåraste har varit att få ihop personalen till en grupp. Men jag tycker att jag fått ett stort stöd av personalen, säger Ulla-Britt Karlsson.  Många hade gärna stannat kvar  En annan nyhet som införts på avdelning 7, som en följd av att personalstyrkan utökades med en stor mängd pendlare, var det så kallade tvättstugeschemat. Det innebär att personalen kan anteckna på ett schema hur de vill ha sin arbetstid. Detta ökade inflytande över den egna arbetstiden underlättar för dem som bor i Kristinehamn att samåka till och från arbetet.  Ulla-Britt Karlsson betonar vid flera tillfällen att det var skicklig och rutinerad personal som sökte sig till allmänkirurgi avdelning 7. Dessutom var det personal som verkligen ville arbeta på kirurgiavdelningen i Karlskoga. Fast det är nog bara delvis sant. Sannolikt skulle många av dem som arbetade i Kristinehamn allra helst haft kvar sin gamla arbetsplats.  Just detta förklarar, enligt Stig-Olof Almgren, specialist i kirurgi, överläkare och chef för kirurgkliniken, varför stämningen i personalen varit upp och ner under det senaste året.  - Först gick det ganska rakt uppåt. De som kom från Kristinehamn hade sökt sig hit och var glada för att ha fått ett nytt arbete. Men när den inledande glädjen lagt sig inträder nästa fas. I grund och botten är det ju ändå så att de tvingats bort från sin arbetsplats, de ville egentligen inte bli av med sina tidigare arbeten. Det blir ett slags sorgereaktion som jag egentligen tycker att vi är på väg ur först nu, säger Stig-Olof Almgren.  - Jag har sneglat på erfarenheter från andra arbetsplatser som gått igenom ungefär samma sak som vi, och det verkar som om det här mönstret går igen och att det måste få ta sin tid.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev